Tankar kring vårt framtida hästköp

Kan du skriva ett inlägg där du berättar om vad du vill ha för storhäst och vad dina mål både kortsiktiga och långsiktiga med den är?

Denna kommentar trillade in igår kväll, så jag tänkte att jag skulle svara på den i ett inlägg, ifall att någon mer utav er undrar detsamma! Vi har främst sagt att vi letar efter en unghäst, främst en 4-åring men någonstans mellan 3-5 år, och det eftersom att vår budget inte räcker till så mycket mer. Äldre hästar kostar en hel del om de är någonting att ha, beroende på vad man satsar på såklart, och då beslutade vi att vi istället letar efter unghästar. Det vi letat efter då är en trevlig häst med goda gångarter och tanken har då varit att utbilda den själv och förhoppningsvis kunna sikta mot de högre klasserna i framtiden. Det ultimata hade varit att köpa en läromästare, men i med att jag har min praktik hos Gabriella som är jätteduktig särskilt med unghästar och har tagit fram flera förmågor samt att jag har min tränare Elin så har vi alla möjligheter för att kunna få fram en bra häst. Sedan så har även mamma massor med erfarenhet av unghästar, så det är också en väldigt bra möjlighet. Det långsiktiga målet hade varit Grand Prix, men det är svårt att säga om en viss häst kommer att kunna gå det i framtiden eller om vi köpt en som kanske gjort sig bra i MSV B/MSV A och då fått sälja den och byta upp sig, i vilket fall så kommer det långsiktiga målet alltid att vara Grand Prix.

Däremot så har vi inte enbart kikat på unghästar, utan även på några äldre hästar. Man får kika efter guldkornen mitt i skogen, brukar mamma säga, och hittar vi en äldre häst med kapacitet men som kanske inte är lika utbildad, då är det också alltid intressant. I helgen så ska vi till exempel provrida en 6-åring och en 8-åring, vilket inte är det vi har sagt att vi letat efter, så man ska alltid hålla ögonen öppna. Det jag fokuserar mest på är att den ska vara kvick och energisk, trevlig i all hantering, lätt i typen och den ska passa mig ridmässigt, då jag anser att det är det viktigaste. Sedan ska den också vara frisk och, såklart, ligga inom vår budget.

Men om vi hade köpt en unghäst, då hade målet varit att matcha den till exempelvis Falsterbo, Elmia, Breeders och så vidare och därefter se hur långt vi hade kunnat tagit oss. Hade vi fått ett bud man inte kunnat tacka nej till eller kanske insett att den inte skulle kunna gå så långt jag vill, då hade det absolut varit aktuellt och sälja och byta upp sig, kanske mot en annan ung förmåga eller en äldre häst. Sedan är det svårt att sätta upp mål innan man ens hittat någon häst, hehe, så mer om det kommer jag att skriva om när min framtida stjärna väl står hemma i stallet. 😉

Och ska vi tala om utseendet, så är min drömhäst antingen fux, svart eller brun och har kloka och snälla ögon. Ögonen är faktiskt något av det jag tittar på mest, för de kan tala om ganska mycket om hästen. Men om ni tänker er Lina Dolks De Lazet eller Patrik Kittels Deja, så kan ni nog förstå lite hur jag vill att min framtida häst ska se ut! Och gärna ett sto också, hehe. Även Quite a Treasure som jag red mycket förut är en ganska bra bild på vad jag tycker om för typ av häst!

dsc_0412

IMG_4609

dsc_0441

DM-silver

Herregud, vilken tävlingsdag. Allting kändes väldigt bra inför starten, Duchess var så himla taggad och jag var lugn, en perfekt kombination! Lagom tills jag skulle påbörja min framridning så skedde det en olycka i ridhuset, två ekipage krockade och en av ryttarna gjorde sig illa, så det blev kaos inne i det lilla ridhuset. Det påverkade både mig och Duchess, såklart. När mycket händer runtomkring Duchess så blir hon väldigt stressad, något jag brukar kunna hantera, men denna gång blev även jag ganska stressad och det går inte om man rider Duchess. Så det blev en ganska spänd framridning, men som tur var så var Elin på plats och kunde hjälpa mig att fokusera, verkligen guld värt! Fick en bättre känsla innan starten och taggade om.

Inne på banan så såg Duchess spöken i ett av hörnen och vägrade gå förbi till en början, men jag red runt på små volter där nere och efter en stund slappnade hon av och gick förbi utan några problem. Dessvärre höll spänningen i sig under ritten och Duchess ville helst inte gå förbi det hörnet, så jag fick verkligen kämpa på med att få henne att slappna av. En hel del missar på rörelserna nere i hörnet, särskilt i skritten innan galoppfattningen då Duchess bara ville därifrån och kastade sig in i fattningen. Fick även problem i skänkelvikningarna vilket var väldigt tråkigt, då det är koefficient på dem. Men vi lyste upp programmet med bland annat 7,5:or och en 8:a på mellantraven och mellangaloppen, 8:a på sista halten och några 7:or däremellan, dessvärre så drog 5:orna och 6:orna ner poängen, såklart.

64, 868% blev resultatet, vilket ändå inte var sådär jätteilla med tanke på min känsla, däremot lite tråkigt då mitt mål var högre. Men surt att få sådana missar på sådant vi kan, liksom! Resultatet räckte däremot till en tredje placering i klassen och ett DM silver, vilket var jätteroligt. 🙂 Det blev ett väldigt bra avslut på vår tävlingskarriär och denna säsong. ♥ Bilder och filmer kommer!

dsc_1647

dsc_1656

Tankar om framtiden

Jag har nog aldrig någonsin haft såhär mycket motivation till ridsporten, särskilt inte under det senaste året. Förra hösten kändes allting nattsvart så fort jag tänkte på hästarna och hur framtiden skulle se ut, vissa dagar hade jag ingen ork alls till att åka ut till stallet och jag funderade väldigt mycket på att lägga av med ridsporten, då kändes det inte som att det var någonting för mig, vilket jag insett mer och mer på sistone att det är. Jag känner en sådan glädje av att vara i stallet, oavsett om det är i mitt eget stall, i någon annans eller på praktiken, och den sortens glädje har jag inte känt på något år, så oavsett om det är dåligt väder, det är alldeles för tidigt på morgonen eller om jag haft en hemsk dag så gör det mig ändå så otroligt lycklig att vara bland hästarna. Och lika glad gör det mig att få känna denna motivation och glädje, för en gång i tiden så kände jag den och var beredd på att lägga ner hela min själ i ridsporten, men så hände dessa sakerna förra hösten och all glädje, all vilja och alla drömmarna bara försvann. Att hitta tillbaka till detta, det har verkligen fått mig att hitta tillbaka till mig själv och tillbaka till den jag en gång var, den jag saknat det senaste året.

Även om detta året inte gått spikrakt framåt, så har det ändå varit ett sådant bra år. Mitt sista tävlingsår med Duchess, ett år där vi debuterade nationellt och hade otroligt roligt tillsammans, mot alla odds. Den resan och den hästen, om något, gör mig så otroligt motiverad till det kommande året. Vi hade aldrig förutsättningarna att ta oss till denna nivå, varken jag eller Duchess, men vi gjorde det tack vare en otrolig vilja från bådas sida, vilket är något jag kommer att ha i bakhuvudet i resten av mitt liv. Jag kommer nog aldrig att ha de bästa förutsättningarna att lyckas inom denna sport, men har man den där viljan, då kan man ändå lyckas, det vet jag.

Jag ser så mycket fram emot det kommande året, även om det ännu ser ganska luddigt ut på hästfronten. Vi har lite planer och det skulle vara så roligt om de skulle gå i lås, men samtidigt så har jag redan klurat ut en plan B, C och D, hehe, så på något sätt kommer allting ändå att lösa sig. Det lutar lite åt att låna hem en häst att bara ha roligt med det kommande året, dels för att få rutin på storhäst men också för att kunna lägga undan pengar inför ett kommande hästköp. Skulle dessa planer däremot inte bli av, då har jag funderat på att köpa en yngre förmåga, då antingen en storhäst eller en ponny. En storhäst att utvecklas tillsammans med och sikta högt med, eller en ponny att utbilda och därefter sälja och ha ett kapital att lägga på en storhäst. Några skulle nog inte säga att det skulle vara ett smart val, utan att jag skulle ha köpt en läromästare istället, men jag har ändå så otroligt bra förutsättningar när det kommer till yngre hästar. Jag har en otroligt engagerad och erfaren tränare, en mamma med massor av erfarenhet av unghästar och en praktikplats där jag får lära mig mycket om allting kring yngre hästar och där jag har en handledare med massor av kunskap, bättre än så kan det inte bli. Och samtidigt som jag har en storhäst att träna och tävla med så får jag ta turer på Duchess emellanåt och hon får bli behandlad som den stjärnan hon är av sina tjejer, så att allting kommer att ordna upp sig bra för oss, det är jag övertygad om.

duddi-okt-119

Mental styrka

Jag har alltid haft väldigt mycket problem med min mentala styrka, vilket synts särskilt inom ridsporten. Förut så var tävlingsdagarna mer hemska än roliga, då jag var så himla rädd för att misslyckas och satte en stor press på mig själv att jag skulle lyckas inne på tävlingsbanan. Det var hemskt, måste jag säga, kunde väcka mig själv mitt i natten av nervositet, kunde knappt få i mig någonting alls innan starten och hade en stor klump i magen inför varenda start. Allting kunde påverka mig och jag kunde explodera vid minsta lilla sak och skälla ut vem som helst, spelade ingen roll om någon råkade glömma att ta med ett spö till framridningen eller om vi kom några minuter för sent, allt störde mig. Och varför, det vet jag inte, faktiskt. Ingen satte press på mig. Varken mina föräldrar, mina vänner, mina hästägare eller min tränare, utan den enda pressen jag hade på mig själv, den kom ifrån mig.

I början kunde jag däremot hålla ihop det inne på banan och levererade väldigt bra, men desto mer jag tävlade, ju värre blev det. Någon start utgick jag då jag ville undvika ett dåligt resultat, en annan start tappade jag kroppskontrollen så att säga och bara åkte med genom hela programmet och en annan gång satt jag mig och grät i sådär trettio minuter eftersom att jag var så besviken. Men däremellan lyckades jag hålla ihop det, fram tills förra året. Förra året så kom det mycket press från andra håll, jag skulle upp i LA:P1 med Duchess och det hade folk åsikter om, så då ville jag kunna knäppa dem på näsan och visa att vi räckte till. Men där satte jag ännu mer press och de flesta starterna från förra året har jag bara dåliga minnen ifrån, då min mentalitet satte käppar i hjulen och jag var så förbannad, besviken och ledsen på mig själv. Jag kunde inte hantera min nervositet och nästan alla starter så sprack det inne på banan, kan nog nästan räkna på en hand hur många starter jag var nöjd över förra året, och då har jag för mig att vi gjorde sådär 15-20 starter?

Har kämpat massor med den mentala biten även detta år, och jag har misslyckats vissa gånger och låtit all denna press komma i vägen, men på sistone, då har jag tyckt att det släppt. Äntligen så har jag ridit inne på banan, jag har varit otroligt fokuserad från det att jag vaknat tills jag gjort min sista hälsning inne på banan och så har jag varit nöjd med min egna prestation, vilket jag nästan aldrig brukar vara. Och det är då det blir kul att tävla. Förut så var det en skräckblandad förtjusning med tävlandet, för jag har alltid tyckt om det, men förut så har jag aldrig kunnat uppskattat det, utan bara önskat att det varit över och då och då kunnat tycka om det efteråt. Men numera, då kan jag längta flera veckor innan, jag kan känna ett lyckopirr i magen medan jag står och knoppar och jag kan känna varenda minut att jag gör det jag älskar mest av allt.

Egentligen har jag inte ändrat någonting, men ändå så har jag ändrat så mycket. Det hela började med att jag red en urdålig start i början av augusti, i Gyttorp, och efter det ville jag ha en förändring. Duchess var så himla fin hela sommaren och den enda gången det gick dåligt, det var inne på tävlingsbanan, så det var ingen slump att det hände just då. Så jag satte mig ner och skrev upp en plan samt la upp mål inför varje start. Sedan så tog jag tag i min mentala del, genom att försöka tänka mer positivt och genom att koppla bort sociala medier och hela omvärlden innan tävling. Och vet ni vad? Det funkade. Jag har kunnat vara lugn, kunnat levererat bra ritter, haft så himla roligt och dessutom nått alla mål jag satte upp inför tävlingarna. Lite sjukt ändå, då det verkligen blev ett bevis på att med den rätta inställningen så kan man lyckas! Och även lite sjukt och nästan läskigt hur påverkad man blir utav sociala medier, bara jag la ifrån telefonen och struntade i att kolla på Equipe, Instagram, bloggar och så vidare, så kunde jag fokusera så mycket bättre.

Himla häftigt ändå att såpass lite kan påverka såpass mycket, eller hur? Och detta har inte bara påverkat mig till det bättre på tävlingar, utan även på många andra sätt, både inom ridsporten och utanför! Så det är mitt tips till er, att om ni har samma problem, sätt er då ner och se över vart problemet ligger. Sitter du och följer din klass maniskt på Equipe och kan bli stressad av det, då kanske det vore bättre att undvika det på tävlingsdagen? Ja, ni förstår vad jag menar! Önskar så att jag provat detta tidigare, lite surt att flera år gått åt till att låta min nervositet och all press ta över, men ändå så himla glad att jag kom på detta! Det gjorde min sista säsong med Duchess till den bästa någonsin. ♥

dsc_1520

Framtidsplaner med Duchess

Min fina Duchess. ♥

Jag tror inte att någon någonsin kommer att kunna ge mig vad Duchess har gett mig, varken någon annan häst eller någon människa. Vi har hängt ihop i fyra år denna höst, det vill säga att varje dag i fyra års tid, så har Duchess alltid stått bredvid min sida. Varit min klippa i så många lägen, varit den jag gråtit ut hos, varit den jag varit som allra lyckligast med och varit den som alltid kunnat fått mig att skratta, även i dem lägena jag inte velat. Så mycket vi har gjort tillsammans, så mycket minnen vi har. Så mycket känslor. Tänk alla gånger jag har gråtit glädjetårar över denna häst, lika många gånger har jag nog gråtit av sorg över henne. Alla gånger jag velat ge upp, dem gångerna jag känt att det varit för svårt, att Duchess var någonting jag inte klarade av. Alla gånger allting känt så lätt, när vi bara har lekt fram och jag har suttit med det största leendet i hela världen. Tänk, vad mycket hon har gett mig. Och jag hoppas att jag åtminstone kunnat gett henne någonting tillbaka.

Men alla sagor, dem har ett slut, och det är dit vi har tagit oss nu. Fyra år av tränande och tävlande, där det mesta känts hopplöst men där vi tagit oss från LC till nationell FEI, mot alla odds. 25 år gammal och springer igenom nationella starter med spikraka öron och får beröm för sin energi, ska man fortsätta då och sikta vidare mot högre mål i samma klasser, eller ska man tacka för sig? Det har varit ett otroligt jobbigt beslut att ta, men samtidigt så vet jag att det är det rätta beslutet att ta, beslutet att jag och Duchess ska gå skilda vägar och ge Duchess en mer än välförtjänt ”pension”. Vi skulle kunnat sikta mot att starta nationellt även till våren, men nej, såpass mycket vill jag inte pressa henne, utan vi väljer att tacka för oss medan vi känner oss på topp, det sägs ju att man ska sluta med någonting när känslan är som allra bäst.

Vad ska hända då? Jo, vi har en sådan tur, att vi hittat några mindre ryttare som ska låna Duchess men Duchess kommer att stå kvar i samma stall, där även min framtida häst kommer att stå, och det känns så himla skönt. Jag kommer att få fortsätta pussa på min favoritponny varje dag, vi kommer att kunna hålla koll på henne och så kommer jag att kunna hjälpa hennes nya ryttare när dem vill det, vilket båda parterna är väldigt glada över. Jag har börjat ställa mer och mer krav medan jag rider, i med att jag vill utvecklas ännu mer, så att låta dessa småtjejer ta över Duchess och få ha lika roligt tillsammans med henne som jag har haft, det känns som det bästa alternativet för Duchess. Kraven kommer att sänkas, det kommer säkerligen att bli ännu roligare och kanske lite mindre seriöst, hon kan få komma ut på mindre tävlingar och få visa upp sig och roligast av allt – Duchess kommer att få skina som en riktig stjärna, och det vet jag att hon kommer att bli väldigt lycklig av. Ska tillägga då också att Duchess fortfarande kommer att vara min ponny och, som jag alltid har sagt, så kommer det att vara tills Duchess kommer att ta sitt sista andetag.

Och så min framtid, då. Jag har velat fram och tillbaka angående vad jag vill syssla med och vad jag vill rida på, men har kommit fram till ett beslut jag tror kommer att bli det bästa för mig. Har valt att lämna ponnytiden bakom mig och sikta framåt med en storhäst, vilket då innebär att jakten på en ny storhäst sakta men säkert har påbörjats. En liten del av mig hoppas att få tag på en häst jag kan ta vara på mitt sista juniorår med, men å andra sidan så får jag ta allting som det kommer. Absolut så vill jag sikta mot de högre klasserna och tävla, men samtidigt så vill jag ändå ha en bästa vän, någon som ändå kan bli lite såsom jag har haft det med Duchess, så det viktigaste kommer att vara att hitta den rätte, även om det kommer att ta tid. Kommer i vilket fall att leta efter en häst som kan byta rent och helst är van vid kandar, annars så har jag inte sådär jättestora krav, utan vill mer hitta en häst att ha roligt med varje dag! Så vet ni någon som ska säljas, då får ni gärna kontakta mig!

duddi-okt-119

Massor av tankar

Ibland, då känns det som om jag är den ända som stöter på problem och motgångar inom ridsporten. Är inne i en otroligt jobbig period med Duchess, vilket jag varit sådär hela månaden. Kan inte sätta fingret på vad, men skulle kunna säga att det är som om vi inte pratar samma språk, utan det är som om jag säger en sak och det förstår inte Duchess medan Duchess säger någonting jag inte förstår. Detta är så himla jobbigt psykiskt för mig, då jag är en perfektionist ut i fingerspetsarna och vill alltid ligga på topp och vara bättre än vad jag varit dagen innan, sån är jag. Jag vill utvecklas hela tiden, se en stor skillnad från dag till dag och alltid förbättras, men det kan ni ju lista ut själva, att det är omöjligt. Motgångar måste man stöta på, men jag avskyr det, mycket på grund av att andra aldrig verkar utsättas för dem.

Jag har alltid känt så, att oftast så står jag och stampar på samma ställe medan alla andra utvecklas och tar sig till nya nivåer. Känner någon av er igen det? Det läggs ut perfekta filmer och bilder, man delar med sig av alla sina framgångar och det skrivs bara om den fantastiska hästen, den fantastiska träningen och den fantastiska prestationen. Allting går som en dans på rosor, medan en själv har haft ett skitpass och funderar på att sälja sin häst för en femma på blocket, liksom. Men alla andra, dem har haft ytterligare ett perfekt ridpass att dela med sig av på sin perfekta Instagram eller blogg.

Kan tycka att detta inlägg låter så himla negativt, men jag vet inte, jag behövde skriva av mig. Känner mig ganska ledsen och splittrad över allting för tillfället, då särskilt Duchess. Jag vill utvecklas och bli bättre, men jag blir galen på att känna att en liten detalj, en detalj jag inte kan sätta fingret på, förstör hela ridpasset från att vara bra. För ärligt talat, jag skulle kunna göra 9/10 saker perfekt under ett ridpass, men jag hade ändå inte varit helt nöjd och grubblat länge över ridpasset, endast för att den där ena saken inte var perfekt. Kan inte riktigt säga varför, men att ha presterat på topp så himla länge den senaste tiden och sedan känna att jag försämrat några av sakerna som var jättebra förut, det gör mig så himla ledsen, för jag vet att jag kan, men för tillfället kan jag inte, liksom. Nej, det gör mig så jäkla frustrerad.

Det blev ett rörigt inlägg, men som sagt, jag behövde få skriva av mig. Har så mycket tankar som snurrar runt i huvudet för tillfället, så det känns så skönt att få ut en liten del av dem. Men då vet ni, i alla fall, varför jag knappt velat blogga på sistone, eftersom att jag dels varit himla ledsen över Duchess, men också på grund av andra orsaker. I sinom tid kommer ni att förstå några av dem andra orsakerna, men det väljer jag att dela med mig av så fort allting är klart och bestämt. Vill även passa på att tacka er, för att ni fortfarande gått in här varje dag och väntat på ett livstecken från min sida, men bara fått väntat och väntat. ♥ Förhoppningsvis så tar jag mig ur denna svacka så småningom, då kan jag nästan intyga att motivationen kommer att stiga och att bloggen kommer att skötas bättre återigen. Men fram tills dess så får ni ha lite tålamod. Kram på er!

dsc_1519
TB till denna tävlingsdag, där satt verkligen allt ridmässigt.

Det där med storhäst…

Hade jag kunnat då hade jag haft en storhäst detta år, det kan jag lova er. Jag hade lätt velat ha en fin storhäst att dela mina ungdomsår med och samtidigt ha Duchess hemma i stallet, men ska jag vara ärlig, så går det inte. Att ha två hästar samtidigt är omöjligt för min familj, det tär gott och väl på ekonomin att endast ha en häst att betala för, ärligt talat. Jag kan förstå att folk undrar, undrar när jag ska skaffa en storhäst, hur jag ska göra med hästarna i framtiden, hur jag ska göra med Duchess och så vidare, men jag vet inte, allt detta tjat, det klarar jag inte av. Grejen är den, att jag inte har svaret på dessa frågor. Jag har ingen aning om när möjligheten att ta hem en storhäst kommer att komma och jag har ingen aning om vad jag ska göra med Duchess, så är det.

Duchess ska vara min tills dagen hon tar sitt sista andetag, men fram tills dess, så vet jag inte hur framtiden ser ut för oss. Vi har fått tagit varje tävlingssäsong som en gåva och bara blickat inför våren, checkat av under sommaren och planerat hösten efter det. Jag har inte planerat ett helt år på länge, eftersom att man aldrig kan veta. Får också den frågan emellanåt, vad jag ska rida på den dagen Duchess inte vill tävla och träna längre, och det kan jag inte svara på heller. Kan jag, då får jag fortsätta tävla henne nästa vår, men det är grejen, att man inte vet hur livet ser ut då. Duchess kan vara död, kan vara pensionerad eller i toppform – men det kan jag omöjligt veta. Det enda jag vet, det är att jag ska ta vara på tiden jag får med henne så gott jag kan.

Mina föräldrar, dem gör så gott dem kan för att stötta min satsning. Dem betalar, dem lägger massor av sin tid på mig, dem följer med på träningar, dem hjälper till allt vad dem kan vad det än gäller och dem ställer alltid upp. Jag är så otroligt glad över det, för utan deras stöttning och hjälp, då hade jag varken haft Duchess eller tävlat på den nivån jag tävlat på idag. Så allting dem gör för mig, det är jag så otroligt tacksam över, fastän dem inte kan ge mig någon fin storhäst.

1

dsc_0736

dsc_1610

Hittade inga bilder där pappa var med, men han har såklart en lika stor del i denna satsning som mamma. ♥