Sagan om Sara Stina och Duchess, del ett

Min resa med Duchess, den hade jag tänkt skriva om i detta inlägg. Jag har tänkt mycket på den på sistone, hur allting började och hur allting blev. Skulle nog kalla den för en solskenshistoria, för det känner jag när jag tänker tillbaka på allt. Jag hade aldrig trott att det skulle bli såhär, att allting skulle leda till detta. Med risk att den blir för lång, även om jag delat upp den, så här har ni den, den långa historian om vår resa!

Jag tyckte inte om Duchess när jag provred henne, det kan jag börja med att berätta. Jag kom från ridskolan och kunde ingenting om dressyr, så en brun, snäll dressyrponny var urtråkigt i mina ögon. Men jag tog chansen, så då red jag Duchess sådär en gång i veckan och det var mot vintern jag började utvecklas. Jag fick massor av ovärderlig hjälp från hennes ägare och jag utvecklades i raketfart under våren tack vare dem och Duchess, så då var det dags att börja leta efter passande tävlingar att åka på. Jag drog mig för att anmäla till någonting, då jag var ganska nervös inför att debutera i dressyr, men anmälde mig till en tävling och hela våren tränade vi inför den. Själva tävlingen var jag jättenervös inför, men Duchess ställde upp inne på banan och guidade mig runt en LB:1 på 71% och därmed så vann vi. Jag var så stolt och lycklig den dagen, min första dressyrtävling och jag hade ingen koll på någonting, men ändå så lyckades vi vinna. Vi hann med några fler starter det året, med blandade resultat. Några fler placeringar, några misslyckanden och så debuterade vi även LA:1. Debuten, däremot, den gick inte sådär jättebra, men jag var nöjd. Vi hade allt från 0-8 i protokollet, då vi inte kunde visa varken skänkelvikningar eller förvänd galopp, och skrapade ihop 59%.

Våren därefter, då fick jag börja rida Duchess fler dagar i veckan och vi tränade mot nya mål. Det var inte lätt varje dag, men det var lätt på tävling. Vi deltog i division 3 och vann alla omgångarna både individuellt och med laget, vann många LB:1 och mot slutet av året tog vi vår första placering i LA:1 på 66%. Under sommaren så gjordes det också ett ägarbyte, vilket innebar att Duchess var min egna. Det var den bästa dagen i mitt liv och jag har aldrig varit så lycklig, snacka om att det var en dröm som blev sann. Men gick det bara bra det året, då? Nej, det skulle jag inte påstå. Jag var otroligt rädd för att rida Duchess, efter att jag hade åkt av henne och slagit mig ganska ordentligt, och var rädd bara jag skulle rida ett vanligt pass på banan. Vågade inte ens skritta ut henne, så uteritterna fick mamma ta hand om, eftersom att de annars bara slutade i tårar om jag försökte.

Under den hösten, efter att tävlingarna var avklarade och vi siktade mot nya mål, så fick Duchess korsförlamning. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag grät mer än någonsin och trodde att jag skulle förlora min bästa vän. Vi hade tur, då det upptäcktes tidigt och vi kunde snabbt göra allt vi kunde för att förebygga att det skulle bli värre, så Duchess återhämtade sig jättebra och fick aldrig några problem efteråt. Men det var en jobbig tid, att bara se på och inte kunna göra någonting, medan Duchess hade ont och kämpade. Däremot så gjorde detta oss båda starkare och stärkte våra band, så träningen efteråt gick strålande och då satte jag upp ett nytt mål inför det kommande året, att debutera LA:P1. Och resten, det får ni läsa om i nästa inlägg!

101

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s