Lillevangs Duchess ♥

Detta är något jag egentligen aldrig skulle prata med någon om, men jag vet inte, jag vill bara få ur dessa tankar ur mitt huvud, för dem är nästan lika röriga som vädret utomhus; åska och spöregn. På sistone har jag tänkt massor och jag vet att jag egentligen inte borde, men jag kan ändå inte undgå att tänka på framtiden. Jag är en sån som bara borde fokusera på nuet, för jag är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna och avskyr att bli överraskad, men jag vet ju att det är det framtiden består av; överraskningar.

Duchess, min bästa vän i hela världen, ibland får jag ångest av att tänka på henne. Ångest av att veta att tiden med henne är något jag har till låns, ångest över att veta att en vacker dag, som kan komma hur snart som helst, så kommer allt detta att vara över, och då har jag ingenting att säga till om det. Jag må ha haft lite förhållanden och varit dökär flera gånger, men det finns ingen jag någonsin älskat mer än Duchess, jag skojar inte. Den där ponnyn, jag älskar allting med henne! Och visserligen så har jag vänner och har några jag är jättenära med, men det finns ingen som vet allting om mig, det finns ingen jag vänder mig till när jag mår dåligt, utan den jag vänder mig till, den jag berättar allting för och den jag alltid gråter ut hos, det är Duchess. Jag kan nog inte med ord beskriva hur glad jag är att Duchess kom in i mitt liv, för utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Alla dåliga dagar, dagar där jag verkligen mått kasst och bara velat försvinna, dem dagarna har jag klarat av tack vare henne. Bara att hämta henne i hagen en sån dag, att mötas av att hon kollar upp på henne, fylld med glädje i ögonen och lyfter lite på sitt vänstra framben, det får alla tankar, alla tårar och all smärta att försvinna. Vi har något speciellt tillsammans, jag och Duchess, och jag hade gjort vad som helst för henne.

Jag är så rädd för hur det blir den dagen Duchess tar sitt sista andetag. Hur jag ska klara av det, hur jag ska ta mig igenom det och framförallt; hur allting blir efter det. Det jag har med Duchess, det vill jag alltid ha. Att alltid se fram emot en träning, en tävling eller bara en simpel skrittur, att kunna stå i flera timmar och bara gosa utan att ens märka att tiden går, att kunna gå från ledsnast i världen till världens gladaste bara av att se hästen, att alltid vilja umgås med hästen och det bästa av allt, att känna mig som hemma så fort jag är med hästen. För ska jag vara ärlig så vill jag inte leva utan detta och jag är så otroligt rädd att det ska bli så efter att Duchess försvunnit, att jag aldrig ska hitta det med någon häst. För ärligt talat, för mig spelar det ingen roll hur långt jag kan ta mig, hur många mästerskapsmedaljer jag kan samla på eller hur bra hästen är, för har jag inte allt detta, då kan jag lika gärna lägga av. Jag skulle välja allt det vardagliga med hästarna framför att tävla, alla dagar i veckan.

DSC_1002

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s