Massor av tankar och känslor efter helgens tävling

Denna kväll har jag spenderat i stallet, tillsammans med Duchess. Skrittade ut i det fina vädret med mina favoritlåtar i hörlurarna, stod en lång stund och pysslade med henne och satt en stund i hennes box och gosade med henne medan hon åt sin kvällsmat. Var väldigt skönt att bara ta det lugnt, vara i stallet och få rensa tankarna, för det behövdes verkligen efter gårdagens tävling. Tänkte mycket på vad jag ska göra, vad jag bör göra, vad jag ska skriva, vad jag inte ska skriva och så vidare, för trots att jag egentligen inte behöver så vill jag ändå förklara, för så många tar saker för givet och får för sig saker, så jag vill ge alla en förklaring, helt enkelt.

Jag skulle kunna skriva att det inte var vår dag, att vi blickar framåt och glömmer den starten, men det vore att ljuga, med tanke på hur mina tankar och våra diskussioner gått det senaste dygnet. Hade en väldigt bra framridning, trots spöregn och att vår start blivit framskjuten på grund av åska. Däremot så försvann den känslan med galoppen, då Duchess var superstark och jag kunde knappt styra, så alla små B-ponnyerna höll jag på att rida rakt över på grund av det. Inne på banan hittade vi ingen flyt, utan man skulle kunna säga att vi motarbetade varandra. Duchess såg lite spöken och tyckte att en av vattenpölarna i ett av hörnen var väldigt äcklig, medan jag var förbannad över att jag inte red och ville utgå genom hela starten, så ja, inget samarbete alls.

Inte borde jag gräva ner mig i detta, men ändå så gör jag det. Hade det varit en annan häst hade jag kunnat skaka av mig det, men med en ponny i 25-års åldern så spinner tankarna, såklart. Jag vet att flera vill att det ska vara såhär, att Duchess inte längre orkar med att tävla på denna nivå, och jag vet att några av er säkert läser detta och känner att ni blir lite lyckligare av mitt misslyckande och jag vet att några säkert tycker att det är dumt att skriva detta, endast för att ni missunnsamma personer finns och gottar er i detta, men jag tänker skriva detta ändå, för jag tycker mer synd om mig än om er som måste trycka ner andra för att må bra.

Har tänkt mycket på mitt tävlande och tränande av Duchess under detta dygn. Pressar jag henne för mycket? Orkar hon inte med detta längre? Ska vi sluta tävla? Ska jag pensionera henne? Just det sista, pensionering, har jag tänkt massor på och grät massvis medan jag tänkte på det. Att ställa av Duchess och kasta ut henne i en hage skulle aldrig fungera, för då skulle Duchess vara död efter bara några veckor eller månader, men att ta mysturer, något joggingpass på banan och så, det skulle funka, men vet ni vad? Jag vet inte, men att pensionera en häst som efter ett träningspass på galoppbanan eller GP-banan nere vid slottet frustar, skruvar på sig och småtravar med spikraka öron på vägen hemåt, eller går i passage varje promenad, småtravar ut till hagen på morgonen, studsar runt hela Strömsholms galoppbana på vintern eller är såpass ambitiös att hon försöker gå i piaff, tölt och vrida ut och in på sin egna kropp så fort man försöker göra en sluta i skritt, det känns inte helt… Rätt? Duchess sprudlar av energi, vilket jag verkar ha förstått att hästar som pensioneras inte gör? Eller rättare sagt, dem sprudlar inte av denna energi till hårt arbete längre.

Och så, om man får vara självisk, så undrar jag också vad jag ska göra, om Duchess skulle pensioneras. Hade jag kunnat hade jag gett Duchess ett pensionärs liv, med lagom mycket ridning och i en stor gräshage, och ha en till häst, en storhäst att sikta mot stora mästerskap med, men det skulle aldrig gå i verkligheten. Jag kommer aldrig kunna ha en till häst under tiden jag har Duchess och Duchess kommer aldrig att säljas och kommer att vara hos mig tills sitt sista andetag. Det är mest där skon klämmer, för jag vill ju träna och tävla. Jag vill inte vara någon ”hobby-ryttare”, utan jag vill satsa mot den yttersta eliten och ta mig så långt jag bara kan, och det kan jag inte med en pensionerad ponny, såklart. Detta, och även Duchess glädje till tränandet och tävlandet, är den största anledningen till att jag fortfarande tränar och tävlar Duchess, dels för att vi båda älskar det, men också för att det är det jag vill göra. Och jag vet inte, men det känns som att om jag skulle ge upp den delen så skulle en stor del av motivationen till hästarna försvinna, faktiskt. Jag älskar att vara i stallet, pyssla och ta mysturer och så, men skulle jag inte få träna mot att nå mina mål, få tävla och förbättra min resultat och jämt sikta mot personbästa och sådant, då vet jag inte om det skulle kännas så värt att lägga ner massor av tid med hästarna.

Puh, detta var ganska svårt att skriva, i med att min avsikt med detta inte endast är att skriva av mig, utan också att publicera det. Ni får tycka vad ni vill om detta, faktiskt. Tycker ni att jag söker uppmärksamhet, var så goda. Tycker ni att jag tycker synd om mig, då får ni tycka det. Och blir ni glada över detta och har längtat efter detta, då ska ni bara veta att det är er jag tycker synd om, inte mig, och jag hoppas att det gjort er väldigt arga över hur bra Duchess blivit bara under ett halvårs tid. 😉 Och ska avsluta med att säga det också, att jag älskar min Duchess mer än någonting annat och jag är otroligt tacksam över att jag har henne, men visst skulle jag också vilja rida mästerskap och sikta mot stjärnorna, liksom. Men Duchess är oavsett vad världens bästa och jag är otroligt glad över all tid jag fått och fortfarande får med henne, hon är trots allt den som tagit mig från LC till nationell FEI mot alla odds!

​Världens bästa. ❤ Kan inte med ord beskriva hur mycket hon betyder för mig, min allra bästa vän.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s